Den här gången så var den faktiskt bättre än jag tyckte den var på premiärkvällen, den var inte alls lika löjlig som jag tyckte den var, och egentligen hittade jag nu bara småfel med det hela. Vi kan börja med småfelen i min sena recension: för det första så tänker jag klargöra att jag inte bryr mig det minsta om Janes jordliv. Jag tittar på den här filmen för ett se Thor, och skurkarna, men inte Janes jordliv. Dock så tycker jag om variationen i landskap, och det hjälper London till med. Jane i Asgård känns också helt fel, det enda hon gjorde där var att få Frigg dödad och halva Asgård förstört. Jag känner att jag klagar för mycket på Jane just nu, men mina två sista klagomål handlar om romansen mellan Jane och Thor, och Thor själv. Först så tycker jag romansen sänker den här filmen rätt så rejält, jag vill se välgjorda actionscener, jag vill se superhjältar, jag vill se Thor! Om dom tvunget skulle ha med deras kärlek så kunde dom iallafall ha minskat det. Mitt sista klagomål är faktiskt Thor. Han försvinner bakom Lokis uppvisning, Thor känns ibland inte som huvudrollen i sin egen film.

 

När vi väl har nämnt Asgård i det övre stycket så kan jag faktiskt berätta att det nästan är min favoritsak i den här filmen, Asgård är oemotståndligt vackert. Jag gillar även alla andra små världar i den här filmen, jag tycker det är häftigt. Förutom Asgård så visas även Svartalfheim, som kanske inte var så tilltalande just i den här filmen (eller aldrig), men namnet är en rolig grej i filmen för oss svenskar. 

 

Vad jag mer gillade i den här filmen var självklart karaktärerna, Loki är, tillsammans med Steve, min favorit karaktär i Marvel filmerna, och han lös i den här filmen. Han tog över alla scenerna han var med i och jag kan ärligt säga att den här filmen inte skulle klara sig utan Loki. Vad som även kom som en överraskning för mig var hur mycket jag gillade Heimdall, spelad av Idris Elba (Pacific Rim, Prometheus), jag som knappt la märke till honom i den första filmen. Svaga länkarna bland karaktärerna?