2017-03-09

Säsongsrecension | the catch säsong 1

 
Det bästa och det sämsta med säsongen: Får såna otroliga Chuck-vibbar från The Catch med själva bedragarberättelsen, samt med Benjamin och Alices romans. Och så dyker Lester från Chuck upp? Det här är en serie som jag har behövt. Det finns ingenting där ute som kan mäta sig med Chuck. Det finns ingenting där ute som ens liknar Chuck - och så hittar jag det här. Älskade den här säsongen till fullo och är så glad att den kommer tillbaka imorgon med en till säsong. Finns ingenting som var dåligt med den här säsongen. Vi fick fantastiska karaktärer (fantastiskt starka kvinnor) och en otroligt bra gjord serie, som bara skriker mig.
 
Säsongens bästa och värsta karaktärer: Den bästa karaktären, överlägset, från den första säsongen är Alice. Hon är otroligt stark, och låter sig aldrig besegras. Tycker även om hur hon tog sig tillbaka Benjamin, eftersom det skedde på ett sätt som inte förminskar hennes kön. På tal om Benjamin är han också en av säsongens bästa karaktärer. Dem valde verkligen ut en perfekt skådespelare till karaktären. Val är också fantastisk, trots att hon skulle behöva lite mer utveckling. Säsongens sämsta karaktär kan istället gå till Dao. Trots att han blir aningen bättre till slutet, är han fortfarande inte alls en favorit. Har svårt för Danny också, men inte lika mycket som med Dao.
 
 
 
Kommentarer (2)
Recension: säsong, The Catch

2017-02-02

Bok vs serie | and then there were none

 
Favoritkaraktär i serien: Vera
 
Först och främst måste jag säga att skådespelarvalen är perfekta, för det var ungefär så här tänkte alla skulle se ut när jag läste boken. Speciellt Lombard som är precis på pricken. Dem har även inte gjort om så mycket från originalet, om man ska plocka ut något dock har dem bland annat bytt namnet på ön och vissa av karaktärernas mordanklagelser, men det är okej. Det gör en bättre on-screen berättelse. Till skillnad från boken var det även ganska uppenbart vem som var mördaren, på grund av hur denne betedde sig.
 
Men jag hade ändå två problem med den här filmatisering. Två problem som inte fanns i boken. Först och främst att Mr. Rogers behandlade Mrs Rogers illa (och att han mördade den gamla damen), vilket han inte gjorde överhuvudtaget i boken. Även att Philip fick ihop det med Vera, vilket inte inträffade i boken. Självklart har jag inget emot förändringar som gör filmatiseringen bättre, men det gjorde inte dessa två ändringar överhuvudtaget. Dock var det här fortfarande en fantastisk mini-serie på tre delar som lugnt är värd sitt namn.
 
 
Favoritkaraktär i boken: Blore
 
Boken är verkligen tidslös - och en fantastisk klassiker. Den enda klassiker jag tidigare har tagit mig igenom är The Picture of Dorian Gray, som jag håller otroligt nära hjärtat. Men den här var ännu bättre, och jag är så nöjd över att jag tog mig i kragen och faktiskt läste en äldre bok. And Then There Were None släpptes år 1939 och är en Agatha Christie's få standalones, om jag har förstått allt rätt. Den är precis under trehundra sidor och man får följa allt från karaktärs perspektiv. Det bästa med den här boken är först och främst hur den är skriven, för den känns så otroligt modern. Det blir ingenting som man fastnar vid eller känns krångligt, vilket brukar hända när det är äldre böcker man pratar om.
 
Men den är även otroligt uppslukande. Det går inte att lägga ner den för allt man gör då är sitter och funderar på vad som kommer hända senare i boken. Man funderar på vem som kan vara den riktiga skurken, och man har antagligen även alltid fel. När jag läste boken trodde jag att det var Vera som var skurken, men det visade sig självklart vara fel. Jag kommer i framtiden verkligen att läsa mer av Agatha Christie's böcker, men jag tror ingen kommer att vara bättre än den här. Det blev en favorit direkt. 
 
 
Även fast serien är en fantastisk filmatisering samt en extraordinär mini-serie med briljanta skådespelare, så är boken betydligt bättre. Först och främst eftersom det finns en mer "mystisk" känslo, eftersom att vi får följa allt utifrån karaktärernas perspektiv. Men även för att man lägger mer fokus på dikten samt giss-lek över vem som faktiskt är skyldig. Det var heller inte så stora skillnader mellan boken och serien, i så fall att man har ändrat på bakgrundsberättelserna. Även att man har ändrat namnet på ön. Lite små grejer som inte stör någon. Men sedan är det även så att det finns aspekter med serien som enbart uppfanns på grund av underhållning, och det är inte tråkigt. Om man ändrar något ska det vara utifrån artistiskt syfte, tycker jag. Så, det var en otrolig filmatisering men det räcker inte så långt att det mäter med Agatha Christie's mästerverk.
 
Kommentarer (1)
Recension: bok, Recension: säsong

2017-01-02

Säsongsrecension | shadowhunters säsong 1

 

all the legends are true
 
Bästa och sämsta med säsongen: När det kommer till serien Shadowhunters, så kommer min uppskattning med dubbelmoral. Jag avskyr den eftersom att den går bort helt och hållet från de fantastiska böcker, samt att den ibland faktiskt är rent ut av dålig. Men jag tycker även om den. För att den är väldigt beroendeframkallade och blir faktiskt bättre med varje avsnitt. Det bästa tycker jag är precis det också, att det blir bättre. Trots att det här knappt är Shadowhunters - så finns det ändå en potential att bli någorlunda bra. Problemet är väl bara att ungefär resten är det dåliga med säsongen. Men mina största problem kommer att nämnas i grafiken nedanför: bland annat att det är dåligt utfört och att man kunde ansträngt sig mer för att få karaktärerna att efterlikna de litterära.
 
Säsongens bästa och värsta karaktärer: Jag har otroligt mycket problem med ett flertal karaktärer. Främst eftersom att dem är så olika karaktärerna i böckerna. Ragnor Fell är inte grön och inte blond i serien. Catarina Loss är inte blå och inte blond i serien. Tessa Gray är blond i serien men ska vara brunett. Men om vi ska kolla på karaktärernas kvalitet så måste jag ändå utnämna Simon och hans familj, samt Clary som säsongens sämsta karaktärer. Simon är störtlöjlig och otroligt beroende av andra, och skådespelarna bakom hans familj fungerar inte överhuvudtaget. Clary blir bättre, måste jag erkänna, men hon är fortfarande så otroligt jobbig. Säsongens bästa karaktär måste jag utnämna Isabelle, om någon, eftersom att hon är så sympatisk men samtidigt så otroligt cool. 
 
 
 
  • Ja, jag måste prata mer om Ragnor Fell. Först och främst, har han helt fel personlighet på serien. Han var en väldigt seriös man. För det andra var han stolt över att vara grön. Ragnor fick alltid höra så mycket skräp om sin hudfärg - men han var stolt, som sagt, och dolde det inte. Stolt - och serien väljer att inte göra honom grön? Det är en dra skam över en fantastisk karaktär som står upp för vem han faktiskt är.
Kommentarer (0)
Recension: säsong, Shadowhunters
Tidigare inlägg