Bokrecension | odd birds

 
Jag är kär i Ezra Fitz. Det är nog ett ganska känt faktum, i alla fall för de människor som har läst mina inlägg där jag har skrivit om Pretty Little Liars. Men människan bakom Ezra Fitz, Ian Harding, vet jag nästan ingenting om. Därför var det passande att Odd Birds kom, så att jag kunde lära känna mannen bakom "världens mest älskade pedofil" Ezra Fitz (som Harding själv beskriver det). 
 
Nu i efterhand kan jag även bekräfta att jag är precis lika kär i Ian Harding som jag är i Ezra Fitz. Vad vi får i Odd Birds är egentligen berättelser om Harding. Berättelser kring honom, berättelser kring hans nära relationer och Pretty Little Liars. Men vi får även väldigt mycket fåglar och fågelskådning, då det är vad Harding väldigt ofta verkar komma tillbaka till. Lite som en livlina. 
 
Och det är egentligen fåglarna som blir min favoritaspekt i just Odd Birds. Hur han beskriver olika aspekter i livet med hjälp av hans erfarenheter med fåglar. Hur han beskriver vissa människor som fåglar. Det fick mig själv att bli intresserad av just fågelskådning, vilket bara visar på hur fantastisk Harding är som författare. Som får en som läsare att bli intresserad av något. Förutom fåglarna dock, tyckte jag även om att läsa om Ian's erfarenheter som dramastudent. Han är en väldigt rolig människa, vilket syns i hans författarstil, och det kommer främst fram i dessa delar. När han beskriver hur han behövde låtsas vara en manet under en lång period av tid. 
 
Sammanfattningsvis kan läsupplevelsen av Odd Birds egentligen bara beskrivas med tre ord - härlig, rolig och intressant. Härlig i och med att Ian är en fantastisk människa. Rolig i och med hans livsupplevelser. Intressant i och med hans fågelskådning. Detta var en fantastisk samling av livsberättelser, och jag ville inte att det skulle ta slut. Jag fick lära känna Ian Harding under dessa 300-ish sidor - och det var en otroligt trevlig upplevelse. 
 

Bokrecension | lord of shadows

 
Lord of Shadows. Årets, för mig, främsta bokrelease. Den släpptes i maj, jag fick den i början av juni och läste ut den kort därefter. Jag tror ingen bok kommer att kunna slå Lord of Shadows i år, för det här var verkligen fantastiskt. Rakt igenom. Jag brukar ha problem med vissa Cassandra Clare böcker, att handlingen kanske inte är så intressant trots att karaktärerna är fantastiskta. Men denna var verkligen ett undantag. För vi fick action, samtidigt som vi fick våra fantastiska karaktärer i Emma, Julian och gänget - och det var det som gjorde den här boken så bra till slut. 
 
En till aspekt som jag tyckte var fantastisk, var det faktum att mycket tid spenderades på London institutet istället för deras egna i Los Angeles. London är min favoritplats i Cassandra Clare's böcker, och därför var det extra roligt att majoriteten av boken utspelades dig. Detta bidrog även med ett antal Will Herondale referenser, tillsammans med det faktum att Kit då är en Herondale. Anledningen bakom varför de var så mycket fokus på just London och Herondale, är nog för att The Last Hours är Cassandra Clare's uppkommande triologi, där fokuset ligger på just det tidigare nämnda: London och Herondale. 
 
Det enda som kan ha gjort mig lite besviken med den här boken, var slutet. Det var ett fantastiskt slut, men jag hade redan råkat läsa vad som skulle hända och det förstörde för mig helt och hållet. Det fick ingen emotionell reaktion av mig överhuvudtaget. Men turligt nog tog boken slut väldigt tvärt efter den hemska händelsen, vilket betyder att vi kommer få the aftermath i nästa bok. Då kommer jag nog istället påverkas av det som hände i slutet av Lord of Shadows. 
 
Men förutom mitt egna dumma beslut att gå in på en Shadowhunter-wiki innan jag läst ut boken, så var det ingenting som gjorde mig besviken överhuvudtaget. Detta var ren magi, i en väldigt tjock bok. Det var skönt att Emma och Julian faktiskt hanterade sina känslor gentemot varandra. Det var kul att vi fick lite mer fairy-fokus, då de andra böckerna mer handlar om vampyrer, magiker och varulvar. Det var kul att vi fick så många fina nya kärlekspar, samtidigt som det var sorgligt att vi fick säga farväl till flera välkända ansikten. För mig blir Cassandra Clare bättre och bättre, vilket Lord of Shadows bevisar, och jag vill aldrig att hon ska sluta skriva böcker i denna otroliga värld hon skapat.
 

Bokrecension | still star-crossed

 
"Serien har premiär imorgon, det kanske är dags att läsa igenom boken?", tänkte jag mitt på dagen imorgon. Där började mitt uppdrag att faktiskt hinna läsa igenom Still Star-Crossed av Melinda Taub på några timmar. Turligt nog klarade jag faktiskt av detta, och blev klar ungefär vid midnatt igår. Såg avsnittet för bara några minuter sedan. Men vad tyckte jag då om boken? Låt oss gå igenom allt, kategori för kategori. Karaktärer, handling, överlag. Hur bra var detta?
 
KARAKTÄRERNA 
 
I Still Star-Crossed får vi främst följa två karaktärer. Rosaline och Benvolio. En som anses vara av hus Capulet, och en som faktiskt är av Montague. Dessa är de två karaktärer som det egentligen handlar om. Men vi får även ett par mindre karaktärer. Livia, Escalus, Paris och högt uppsatta människor hos Capulet och Montague. Respektive hus. Karaktärerna tyckte jag egentligen blev, till slut, det bästa med den här boken. Främst eftersom att vi verkligen får gå på djupet i deras personligheter. Rosalie och Benvolio blev till slut mina överlägsna favoriter, och det var fint att se dessa hus föras samman - trots att det inte var på det sätt Escalus menade. VI fick väntade karaktärsutvecklingar, och vi fick oväntade karaktärsutveckling och det var det som gjorde den här boken så speciell. 
 
HANDLINGEN 
 
Men handlingen bidrog också till bokens glans. För den bidrog med att det här inte bara blev en romantisk bok - utan så mycket mer. För vi fick mystik! Vi fick drama! Vi fick mordgåtor! Den valda handlingen bidrog med att det egentligen var omöjligt att sluta läsa den här boken. Det var bara en aspekt med handlingen som för mig kändes lite svag - och det var slagsmålsscenerna. Brukar ha problem med dessa överlag i böcker, och det var inget undantag här. Annars finns det ingenting att klaga på här egentligen. Vi fick följa med på en resa av både romantik och ett mordmysterium i Verona, samtidigt som vi får fortsätta undersöka Shakespeares' skapade värld. Fantastiskt!
 
ÖVERLAG
 
Så överlag var det här en bok jag verkligen, verkligen tyckte om. Främst eftersom att den var väldigt annorlunda, och inte lika problematisk som Shakespeares original. Vi fick en romans som faktiskt blomstrade i och med Rosaline och Benvolio. En romans som inte helt och hållet slutade i misär. Men till detta fick vi även Verona! Fantastiska Verona, som vi fick utforska i och med familjerna Montague och Capulet. Deras mordiska planer ledde oss till ett antal hörn av staden. Så det blev en resa, egentligen. En resa både till handlingen, men även till karaktärerna då de fick utvecklas genom berättelsens gång. Still Star-Crossed är en fantastisk bok, helt enkelt, som nästintill har allt. Mitt betyg blir därför 4.5 av 5.