Filmrecension | the invisible woman

 
 
The Invisible Woman är en film som handlar om Ellen Ternan, eller Nelly Ternan - både när hon var 18 och träffade Charles Dickens, men även när hon var 40 efter Dickens' dödsfall. Detta är en väldigt centrerad film, då allt den egentligen handlar om är Dickens och Ternan's förhållande. Vi får inte en bred berättelse överhuvudtaget. Men precis som med filmen Jackie så tycker jag det faktiskt är ett fungerade koncept.
 
För när filmer är så här koncentrerade, så blir det väldigt mycket fokus på skådespelarnas jobb - och i detta fall är det Ralph Fiennes och Felicity Jones. Två helt fantastiska skådespelare. Men till skillnad från tidigare nämnda Jackie, så fungerar det inte riktigt lika felfritt i The Invisible Woman. Det känns lite som ett pussel som inte går ihop, i och med att det finns väldigt mycket frågetecken kring vad som faktiskt händer. Men trots detta tyckte jag faktiskt om den här filmen mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra. Ralph Fiennes var fantastisk som Charles Dickens, främst. Men även filmens känsla kändes helt rätt, trots att några pusselbitar faktiskt saknades. Är otroligt positiv överraskad.
 
 
Det här är inlägg etti min inläggsserie "en vecka med en skådespelare: ralph fiennes".
 

Filmrecension: walking on sunshine

 
 
Det här var en film jag egentligen inte överhuvudtaget förväntade mig att faktiskt tycka om. Walking on Sunshine har dåliga betyg nästan överallt, och jag kollade enbart på den för fantastiska Annabel Scholey. Men fantastisk var precis vad den här filmen visade sig vara, ändå. Kanske inte fantastisk kvalitetsmässig, för klyschig var den, men fantastiskt mysig. Fantastiskt somrig. En film som får en att le, helt enkelt. 
 
Vad Walking on Sunshine är egentligen, är Mamma Mia på Italien med 80-tals låtar. Det är en väldigt förutsägbar fim, med väldigt klyschiga karaktärer. Precis som med Mamma Mia. Men precis som med Mamma Mia så får vi även en fantastisk miljö, och fantastiska låtar. Till slut blev det här en film där man under dess speltid inte kunde sluta le. Ett lyckopiller, där speciellt Greg Wise och Annabel Scholey briljerade i sina roller. En väldigt mysig musikal, och en väldigt mysig film, trots att den inte är det bästa en har sett. Har fortfarande inte tappat mitt leende som skapats av Walking on Sunshine.
 
 
Det här är inlägg ett i min inläggsserie "en vecka med en skådespelare: annabel scholey".
 

Filmrecension: wonder woman

 
 
Det är inte den första kvinnoledda superhjältefilmen vi fått, men det är den största kvinnoledda superhjältefilmen vi fått. Den första satsningen. Wonder Woman skulle alltså visa vägen till uppkommande superhjältefilmer - att de lika gärna kan vara kvinnoledda. Marvel gör samma sak nästa år med fantastiska Captain Marvel. Problemet är egentligen bara att DC inte hittills har hittat det där flytet som behövs i skapandet av en film. Det går inte riktigt som man har tänkt sig. 
 
Wonder Woman har egentligen precis samma problem som Batman v Superman hade. Alldeles för lång, alldeles för tråkig. DC har problem med utformandet av filmer, skulle jag därför vilja säga. Själva skapandet, manusskrivandet och berättelseutförandet. De förlitar sig alldeles för mycket på kända namn och cgi, vilket gör att man tappar hjärtat. Och ett hjärta är väldigt viktigt i en film som främst fokuseras på det första världskriget. 
 
I denna berättelse om det första världskriget, fick vi även ett antal berättelser. Vi fick berättelsen om Diana och Steve. Vi fick berättelsen om själva världskriget, hur destruktivt det var. Vi fick berättelsen om Dr. Poison och den tyska generalen - och detta blev alldeles för mycket. Det är en film om Diana, som egentligen skapar en uppfattning om den riktiga världen. Vi behöver därför inte en sidestory som mer relaterar till kriget och Steve, än själva Wonder Woman. 
 
 
Tyckte egentligen överlag att filmen var alldeles för centrerad kring det som inte är Wonder Woman. Eftersom den är så viktig till genren, bör den också centrera kring det som är just viktigt. Alltså en kvinnlig superhjälte. En kvinna som är precis lika kompetent som en man, om inte mer. Wonder Woman. Men hon tappas bort bland all misär, och vi får enbart ett par scener med denna mäktiga hjältinna. Ett par scener, som är alldeles för präglade av slowmotion och halvdan cgi. 
 
Men om det var något som den här filmen faktiskt lyckades med, så var det skurken. Ares. Självklart var det tråkigt att man visste att Thewlis skulle vara Ares i och med "the big reveal", men han bidrog ändå med de snyggaste scenerna i hela filmen. David Thewlis är en fantastisk skådespelare, och Ares är en fantastisk skurk. Detta blev en bra blandning, helt enkelt. 
 
Så även fast detta inte riktigt blev den film man kanske ville skapa från en början, så var den fortfarande viktig och lyckades med det den egentligen skulle göra - lyfta kvinnor. Visa att kvinnoledda superhjältefilmer behövs. Så självklart blev man besviken. Besviken att det inte var ett steg i rätt riktning för DC inom filmskapandet, besviken att den inte var bättre. Men Wonder Woman bidrog ändå med ett ljus för framtiden. Ett ljus att detta är framtiden. Att kvinnor är framtiden.