Movie review: joy

 
 
Handling: "Joy is the wild true story of Joy Mangano and her Italian-American family across four generations centered on the girl who becomes the woman who founds a business dynasty by inventing the Miracle Mop and becomes a matriarch in her own right. Betrayal, treachery, the loss of innocence and the scars of love, pave the road in this intense emotional and human comedy about becoming a true boss of family and enterprise facing a world of unforgiving commerce. Allies become adversaries and adversaries become allies, both inside and outside the family, as Joy's inner life and fierce imagination carry her through the storm she faces. Jennifer Lawrence stars, with Robert De Niro, Bradley Cooper, Edgar Ramirez, Isabella Rossellini, Diane Ladd, and Virginia Madsen. Like David O. Russell's previous films, Joy defies genre to tell a story of family, loyalty, and love."
 
 
Mina tankar: Joy, baserad på riktiga människor och händelser, berättar historien om den målinriktade och fantasifulla Joy Mangano som jobbar sig igenom industrins bedrägerier och själviska handlingar. Det är förståeligt varför folk tänker olika kring den här filmen - vissa tycker alltid om en dramatiserad berättelse om ens kamp mot motgångar, hur klumpigt och irrelevant det berättas. Samtidigt som vissa kanske inte blir överväldigade av en film som handlar om uppfinnaren bakom en mopp. Problemet med den här filmen är att det varken uppkommer drama eller komedi, samtidigt som det aldrig känns vidare viktigt, vilket bidrar till en väldigt långsam och ganska tråkig berättelse. Grejen är att Joy antagligen var en viktig människa på riktigt, hon bidrog faktiskt med saker som affärskvinna - men varför ska man göra en film om det? Det finns en gräns om vad som faktiskt är intressant för en tittare och den här filmen om en "bättre mopp" hamnar faktiskt utanför den gränsen. 
 
I början av filmen får vi en vacker och mysig inledning om Joy's liv, berättat ur hennes farmors perspektiv. Man får se att hon är en ung tjej med drömmar och oväntade åsikter, hon behöver inte en prins - hon kan klara livet själv. Senare får vi se Joy som nyskild mamma på 90-talet helt utan mål i livet, som har gett upp på de drömmar hon en gång hade - att få patent på uppfinningar, i detta fall ett hundhalsband - som bor tillsammans med hela sin familj i ett litet hus helt utan pengar. Vi får se hennes pappa med uppenbara aggressionsproblem, hennes sängliggande mor som verkar vara rädd för världen utanför, hennes ex-man med drömmar innehållande sång och ett antal fler personligheter i hennes syster, barn och bästavän. Dock var det här egentligen det enda vi fick uppleva av hennes familj, visst vi fick uppleva hennes svåra relation till hennes syster (halvsyster?), att hennes mamma äntligen hittade en ny kille och drog sig ur sängen och att hennes mormor dog - men vad gjorde det? Vi hade inte fått någon kontakt till dessa personer tidigare så man brydde sig inte ett skvatt om hur det slutade upp för dem. 
 
När man väl är mitt uppe i att diskutera karaktärerna kan man även ta upp skådespelarna - som frustrerande nog i den här filmen inte använde sin potential. Joy innehåller ett antal fantastiska skådespelare som till och med fått sin doft av de ärofyllda Oscarspriserna, som nominerade men även som vinnare. Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen har jag aldrig riktigt tyckt om, men jag har ändå alltid sett henne som en bra skådespelerska - problemet är dock att hon inte har något att arbeta med i den här filmen, det är en i princip löst faktabaserad film om en mopp. Robert DeNiro har jag hört skall vara en stjärna men det har jag hittills inte upplevt och det gjorde jag inte heller här, han närvarade ofta men det märktes inte av. Den enda skådepelaren egentligen som jag uppskattade i den här filmen, som för mig var det enda intressanta, var Bradley Cooper som spelar med J-Law ett flertal gånger innan i bland annat Silver Linings Playbook och Serena. Det gick så långt att jag egentligen inte brydde mig om något förutom de scener han medverkade i, det är egentligen inte eftersom han gjorde ett bra jobb utan känslan att han är där. Han bidrar med så mycket bara genom att visas upp: han utstrålar värme och godhet. 
 
Problemen med den här filmen var egentligen ganska många: det fanns vissa irriterande småelement som fanns där som man inte kunde kolla över, till exempel när såpoperan tyckte sig spela en stor roll i början men helt plötsligt bara försvann - vad hade den bidragit med? Också att slutet var väldigt abrupt, allt hade egentligen gått dåligt tills Joy helt utan förklaring fixade tillbaka pengarna och helt plötsligt hoppade dem fram ett antal år när allt var perfekt, slutet kändes väldigt framtvingad och inklämt. Utöver snabbspolningen kunde man heller inte sluta tänka på varför endast ett fåtal karaktärer hade åldrats efter alla år dem hoppade över. Om det var något med slutet - eller filmen överlag - som var bra så var det faktiskt scenen innan hon fixade allt, när hon helt förlorade det och bröt ihop. Det var bra gjort av Jennifer Lawrence och jag kunde inte motstå att ge filmen och David O. Russell lite applåder där. 
 
Sammanfattningsvis så finns det väldigt mycket problem med Joy - den är inte speciellt intressant, den har inte en uppfångande bakgrundsberättelse och ingen potential av skådespelarna används. Det finns inget riktigt tema då det varken inkluderas drama eller komedi, handlingen känns platt och egentligen känns det som att inget spelar någon roll egentligen. Karaktärsfördjupningar existerar inte, det finns inget samspel och inga känslor - helt enkelt finns det ingenting att bry sig om. Jag känner att berättelsen om Joy Mangano antagligen är episk i sig, men det finns ingen anledning att göra en film om den. 
 
 

Samarbete: nyår

Detta inlägg är ett samarbete mellan mig, JuliaElsaSara och Felicia som innebär att vi varje onsdag skriver valfritt om ett tidigare valt ämne. Den här veckans tema blev "nyår" överlag då det faktiskt är nyårsafton imorgon och för att det är ett väldigt öppet tema som man kan välja lite hur som helst inom - jag tänker därför, istället för att se framåt, blicka bakåt och gå igenom den serierna jag gav en chans i år - nytt och gammalt - och ta upp vad jag tycker om dem. Listan är ej i inbördes ordning - som vanligt alltså. 
 
 
1. SUPERGIRL | QUANTICO | BLINDSPOT 
För att hålla detta relativt kortfattat så man faktiskt orkar läsa igenom det har jag delat in serierna i grupper - i denna grupp hittar vi Supergirl, Quantico och Blindspot som är tre serier jag tycker efterliknar varandra, kanske lite mindre med Supergirl. Vi kan börja att kort ta upp Supergirl: som jag utnämnde till årets bästa nya serie på en lista tidigare, vilket egentligen säger allt. Jag tycker om karaktärerna, handlingen och att dem balanserar drama och underhållning så perfekt. Quantico tyckte jag verkligen om från början men intresset har verkligen svalnat på sistonde då jag tycker det är väldigt riktat åt tonåringar och väldigt fjantigt. Blindspot tyckte jag var årets bästa nya serie från början då det var intressant - i mitten blev det ganska tråkigt och upprepande - men just nu längtar jag efter Blindspot då det senaste avsnittet slutade i en sådan twist. Sammanfattningsvis tycker jag verkligen om Supergirl men Quantico och Blindspot går upp och ner i kvalite och underhållningsvärde. 
 
2. LIMITLESS | HEROES REBORN | AGENT CARTER
Tre serier som verkligen inte liknar varandra alls men som håller ungefär samma klass - om man kan hålla lite tråkiga Heroes Reborn utanför ett tag. Limitless är en av årets bästa serier då det är den mest underhållande serier på mitt schema, den blir verkligen aldrig tråkig. Karaktärerna är bra, handlingen är intressant och skådespelarna är perfekta. Heroes Reborn är som sagt tråkigt, men har sin charm ibland då det fortfarande är Heroes - dock är det enda som håller serien uppe de äldre karaktärerna. Agent Carter behöver man inte ens prata om egentligen - intressant och perfekt under sina få avsnitt. 
 
 
3. POLDARK | GALAVANT
Kostymdraman - en lite mer seriösare än den andra. Poldark är faktiskt den enda serierna på den här listan jag faktiskt gav upp på, tyvärr, då jag hamnade efter efter fyra avsnitt. Annars var den väldigt bra och faktiskt givande och intressant - med bra skådespelare. Tyvärr var avsnitten lite långa och tråkiga stundvis, men Poldark är kanske något man ska ge en chans till. Galavant är en komedi-musikal med avsnitt på endast tjugo minuter - och jag vet inte mer vad jag ska säga än att det är jätte larvigt och fantastisk löjligt, men jag älskar det! Så underhållande och så roligt, verkligen den charmigaste serien i år. 
 
4. CHICAGO MED | MANHATTAN LOVE STORY | THE NIGHT SHIFT 
Dessa tre serier är väl egentligen dem senaste jag hittade: Chicago Med hade premiär relativt sent, Manhattan love story kollade jag igenom när jag var sjuk och the night shift kollade jag igenom för någon månad sedan .Chicago med är väl hittills ganska nytt och därför ganska tråkigt att kolla på för sjukhusserier behöver sin lilla tid - men jag tror att den kan bli bra. Manhattan love story är väldigt mysigt men dem kanske går till överdrift ibland och jag tycker egentligen inte alls om konceptet att man inte ska säga vad man tänker för då förstör man förhållandet och The night shift är en, faktiskt, bra sjukhusserie det med - även fast jag inte är världens största fan av när dem blandar in armén. 

Book review: the one

 
 
Handling: "The time has come for one winner to be crowned. When she was chosen to compete in the Selection, America never dreamed she would find herself anywhere close to the crown—or to Prince Maxon's heart. But as the end of the competition approaches, and the threats outside the palace walls grow more vicious, America realizes just how much she stands to lose—and how hard she'll have to fight for the future she wants."
 
 
Mina tankar: Den här boken kan bli ganska komplicerad, eller iallafall svår, att skriva om då jag tyvärr drog ut på läsandet väldigt mycket och inte är säker vad som hände stundvis - men det var överlag väldigt skönt att Maxon tillslut faktiskt självklart fick sin America, dock inte utan problem. Den här boken (som är den sista Maxon-selection boken) skulle vara ett slut till den magiska dystopi saken och jag ska iallafall försöka arbete fram en relativ recension. Jag kan börja med dem problem jag hade med den här boken - vilket faktiskt bara är två stora. Det första var att den är väldigt utdragen, det är endast fyra tjejer igenom hela boken och det känns som att Maxon egentligen skulle kunna avsluta det hela i den första boken - men jag förstår att Kiera Cass i den här boken vilja utveckla bland annat tjejernas förhållande till varandra.
 
Tyvärr blev det hela stundvis långtråkigt vilket resulterade i att jag drog ut på allt väldigt länge och faktiskt glömde bort vad som hade hänt. Det andra stora problemet jag kan se i efterhand med den här boken är att den faktiskt är, enligt mig, underutvecklad. Vi får uppleva mer dramatiska händelser som stora dödsfall och mer samarbete med rebeller - men problemet med det här är: 1. Med dödsfallen att alla känslor var borttagna så man kände ingenting för de enorma dödsfallen, t.ex. när Americas pappa dog var det bara breven som berörde och när Celeste dog fick vi endast en mening, det kändes som att boken behövde fokusera på mer utanför huvudrollernas förhållande, och med 2. Med rebellerna att det egentligen inte bidrog med någonting alls, deras samarbete med de nordliga rebellerna var bland annat helt meningslöst i slutet då alla dog, var det ens någon mening i det från början? Jag hade behövt en mer fördjupning och ett mer deltagande bland rebellerna för detta var så frustrerande underutvecklat. Men utöver dessa lite jobbigare sämre punkterna med boken så var den faktiskt bra, som sagt så fick man möta mer känslor och man fick uppleva resor utanför palatsets dörrar - samtidigt som Maxon äntligen tillslut fick sitt stora bröllop. Ett bra avslut helt enkelt även fast det hade kunnat förbättrats på vissa stadier.
 
Vad jag tyckte var bäst med den här boken var egentligen hur tjejernas förhållande utvecklades och att dem äntligen blev kompisar när de testade gång på gång - Celeste blev faktiskt till och med en favorit till slutet och därför är jag frustrerad över hur dem tog död på henne. Ibland är det skönt när man tar bort alla känslor kring en karaktärs död, men det var det verkligen inte här. Celeste hade utvecklats under bokseriens gång och var värdig att få ett hejdå iallafall. Avslutningvis tror jag faktiskt det är bra att dem tar in flera böcker här - även fast folk inte är så extremt positiva till att den här boken inte är den sista - då det här kändes relativt underutvecklad, det kändes som att hela boken var utdraget och långt, och att allt tog slut alldeles för snabbt på ungefär 10 sidor. Så överlag tyckte jag om den här boken relativt mycket (mindre när jag skriver om den) men jag tror att den kan bli ännu bättre med The Heir och The Crown där vi får följa deras dotter under en Selection - förhoppningvis. 
 
Velade över ifall den är värd 3 eller 4 stjärnor - men jag är optimistisk. Den är ändå bäst skriven och innehåller riktigt känslor.