Mina tankar: Joy, baserad på riktiga människor och händelser, berättar historien om den målinriktade och fantasifulla Joy Mangano som jobbar sig igenom industrins bedrägerier och själviska handlingar. Det är förståeligt varför folk tänker olika kring den här filmen - vissa tycker alltid om en dramatiserad berättelse om ens kamp mot motgångar, hur klumpigt och irrelevant det berättas. Samtidigt som vissa kanske inte blir överväldigade av en film som handlar om uppfinnaren bakom en mopp. Problemet med den här filmen är att det varken uppkommer drama eller komedi, samtidigt som det aldrig känns vidare viktigt, vilket bidrar till en väldigt långsam och ganska tråkig berättelse. Grejen är att Joy antagligen var en viktig människa på riktigt, hon bidrog faktiskt med saker som affärskvinna - men varför ska man göra en film om det? Det finns en gräns om vad som faktiskt är intressant för en tittare och den här filmen om en "bättre mopp" hamnar faktiskt utanför den gränsen. 

 

I början av filmen får vi en vacker och mysig inledning om Joy's liv, berättat ur hennes farmors perspektiv. Man får se att hon är en ung tjej med drömmar och oväntade åsikter, hon behöver inte en prins - hon kan klara livet själv. Senare får vi se Joy som nyskild mamma på 90-talet helt utan mål i livet, som har gett upp på de drömmar hon en gång hade - att få patent på uppfinningar, i detta fall ett hundhalsband - som bor tillsammans med hela sin familj i ett litet hus helt utan pengar. Vi får se hennes pappa med uppenbara aggressionsproblem, hennes sängliggande mor som verkar vara rädd för världen utanför, hennes ex-man med drömmar innehållande sång och ett antal fler personligheter i hennes syster, barn och bästavän. Dock var det här egentligen det enda vi fick uppleva av hennes familj, visst vi fick uppleva hennes svåra relation till hennes syster (halvsyster?), att hennes mamma äntligen hittade en ny kille och drog sig ur sängen och att hennes mormor dog - men vad gjorde det? Vi hade inte fått någon kontakt till dessa personer tidigare så man brydde sig inte ett skvatt om hur det slutade upp för dem. 

 

När man väl är mitt uppe i att diskutera karaktärerna kan man även ta upp skådespelarna - som frustrerande nog i den här filmen inte använde sin potential. Joy innehåller ett antal fantastiska skådespelare som till och med fått sin doft av de ärofyllda Oscarspriserna, som nominerade men även som vinnare. Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen har jag aldrig riktigt tyckt om, men jag har ändå alltid sett henne som en bra skådespelerska - problemet är dock att hon inte har något att arbeta med i den här filmen, det är en i princip löst faktabaserad film om en mopp. Robert DeNiro har jag hört skall vara en stjärna men det har jag hittills inte upplevt och det gjorde jag inte heller här, han närvarade ofta men det märktes inte av. Den enda skådepelaren egentligen som jag uppskattade i den här filmen, som för mig var det enda intressanta, var Bradley Cooper som spelar med J-Law ett flertal gånger innan i bland annat Silver Linings Playbook och Serena. Det gick så långt att jag egentligen inte brydde mig om något förutom de scener han medverkade i, det är egentligen inte eftersom han gjorde ett bra jobb utan känslan att han är där. Han bidrar med så mycket bara genom att visas upp: han utstrålar värme och godhet. 

 

Problemen med den här filmen var egentligen ganska många: det fanns vissa irriterande småelement som fanns där som man inte kunde kolla över, till exempel när såpoperan tyckte sig spela en stor roll i början men helt plötsligt bara försvann - vad hade den bidragit med? Också att slutet var väldigt abrupt, allt hade egentligen gått dåligt tills Joy helt utan förklaring fixade tillbaka pengarna och helt plötsligt hoppade dem fram ett antal år när allt var perfekt, slutet kändes väldigt framtvingad och inklämt. Utöver snabbspolningen kunde man heller inte sluta tänka på varför endast ett fåtal karaktärer hade åldrats efter alla år dem hoppade över. Om det var något med slutet - eller filmen överlag - som var bra så var det faktiskt scenen innan hon fixade allt, när hon helt förlorade det och bröt ihop. Det var bra gjort av Jennifer Lawrence och jag kunde inte motstå att ge filmen och David O. Russell lite applåder där. 

 

Sammanfattningsvis så finns det väldigt mycket problem med Joy - den är inte speciellt intressant, den har inte en uppfångande bakgrundsberättelse och ingen potential av skådespelarna används. Det finns inget riktigt tema då det varken inkluderas drama eller komedi, handlingen känns platt och egentligen känns det som att inget spelar någon roll egentligen. Karaktärsfördjupningar existerar inte, det finns inget samspel och inga känslor - helt enkelt finns det ingenting att bry sig om. Jag känner att berättelsen om Joy Mangano antagligen är episk i sig, men det finns ingen anledning att göra en film om den.