Movie review: batman v superman

 
 

Handling: "Following his titanic struggle against General Zod, Metropolis has been razed to the ground and Superman is the most controversial figure in the world. While for many he is still an emblem of hope, a growing number of people consider him a threat to humanity, seeking justice for the chaos he has brought to Earth. As far as Bruce Wayne is concerned, Superman is clearly a danger to society. He fears for the future of the world with such a reckless power left ungoverned, and so he dons his mask and cape to right Superman's wrongs. The rivalry between them is furious, fueled by bitterness and vengeance, and nothing can dissuade them from waging this war. However, a dark new threat arises in the form of a third man: one who has a power greater than either of them to endanger the world and cause total destruction!"

 

 

Mina tankar: Vi har alla sett den mäktiga trailern till filmen som visats upp på både biografer, tv och datorskärmar. Vi har sett förödelsen efter Man of Steel och hur världen, tillsammans med hjältarna, tar två sidor – Gothams Batman eller Metropolis Superman. Vi har sett mäktiga actionsekvenser där Batman och Superman slåss mot varandra, för vad dem själva tror är rätt. Men vi har även sett Superman och Batman stå tillsammans med Wonder Woman för att motbesegra Doomsday. Under filmens överdrivet långa speltid på två och en halv timme skulle en viktig punkt fastställas – skulle Batman och Superman slåss mot varandra, vilket titeln visar på, eller skulle gänget gå tillsammans för att övervinna ett större hot? Det visade sig att det jag (och majoriteten) antog faktiskt var sant, filmtiteln ”Batman v Superman” skulle visa sig vara lika missledande som titeln på den här bloggen.

 

Kort, så lever inte Batman v Superman upp till de extrema förväntningarna som har byggts upp. Sanningen är att man faktiskt kan lita på recensenterna som har ratat den här filmen – den är faktiskt inte tillräcklig. Redan från början, i de första sekunderna och minuterna, märker man att det här inte kommer bli det man hoppades på. Den öppnar i en drömsekvens där unga Bruce Wayne springer ifrån begravningen av sina föräldrar och faller i ett stort hål – samtidigt som han tänker tillbaka på morden av Martha och Thomas Wayne. Batman v Superman är en väldigt filosofisk film och det märks redan från början då han, i sin dröm, flyger upp ur hålan med hjälp av fladdermöss. Överlag är det här faktiskt mer filosofi än superhjältar – det kommer ett antal förvirrande och missledande drömsekvenser, och det är egentligen problemet jag ser med den här filmen.

 

Jag förstår folk som svarar på kritiken och konstaterar att superhjältefilmer inte behöver vara underhållande, för det är inte handlingen i grunden. Men man kan inte ta något tryckt i papper direkt över till den stora skärmen, anpassning behövs, och det är det Batman v Superman förlorar på. Det finns ingen underhållning under dessa hundrafemtio minuter, filmen är faktiskt utomordentligt uttröttande. Det har fungerat väldigt många gånger dock att göra filmer helt slukade av mörker, för att göra ett snarlikt exempel fungerade den föregående Batman-trilogin perfekt, men här: när ingenting centreras kring något specifikt, när inga delar skapar en sammanhållen film eller inga superhjältar existerar – då fungerar det inte.

 

Karaktärerna i filmen kör sitt egna lilla race med sina egna berättelser – Batman stör sig på Superman, Superman stör sig på Batman, Lois Lane försöker passa in i filmen genom en svag sidberättelse och Wonder Woman dyker upp ibland helt utan anledning – och det är helt okej, skådespelarna gör allt helt okej. Problemet är bara att allt kopplar tillbaka till Lex, Lex Luthor är den röda tråden, och det fungerar inte när han är så ointressant och underutvecklad som han är. Jag hade egentligen varit skeptiskt till karaktären redan från en början: Jesse Eisenberg, hur tänkte dem? Lex Luthor i BvS känns så svag, och så psykiskt sjuk, att det inte är intressant alls. Jesse Eisenbergs Luthor är alldeles för uppenbar och det förstör för alla karaktärer i filmen.  

 

Men hans psykiska självklarhet är ändå inte det sämsta med Lex Luthor – för det hittar vi i det han skapar. Aldrig har vi någonsin sett en sådan missanvändning av en så fantastiskt mäktig skurk som i Batman v Superman – men, med dålig cgi presenterar man tyvärr ändå Doomsday. De kunde ha använt vilket monster eller vilken skurk som helst för att skapa en episk sekvens med ungefär hälften av Justice League. Man kunde till och med ha nöjt sig med enbart Lex Luthor och hans kriminalitet. Det fanns ingen som helst anledning bakom varför man behövde behandla Doomsday så rakt av fel. Det fungerade inte alls.

 

Sammanfattningsvis är Batman v Superman: Dawn of Justice en väldigt filosofisk film – den är snyggt filmad i perioder, har talangfulla skådespelare och har med det även en väldigt bra musik av den stora Hans Zimmer. Men det blir inte tillräckligt, tyvärr. Det här är mer Wonder Woman, Batman, Superman v Lex Luthor, Doomsday. Jag hade inga förhoppningar alls på kvalitén av filmen, men jag hade ändå djupt inom mig velat att den här skulle lyckas. Att jag faktiskt skulle uppskatta den och att DC skulle bidra med kontraster till superhjältevärlden gentemot Marvels färgglada, och oftast muntrare, filmer. Batman v Superman hade ett stort ansvar för framtidens djupare superhjältefilmer och jag tycker tyvärr att man misslyckades. Potentialen tas inte vara på och Zack Snyders långa superhjältefilm är inte mycket mer än tråkig. 

 

Mer 2.5 än 2.
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: