Movie review | captain america: civil war
Varning. Skrivet precis efter filmen, blev som det blev.
Handling: "After another incident involving the Avengers results in collateral damage, political pressure mounts to install a system of accountability, headed by a governing body to oversee and direct the team. The new status quo fractures the Avengers, resulting in two camps, one led by Steve Rogers and his desire for the Avengers to remain free to defend humanity without government interference, and the other following Tony Stark's surprising decision to support government oversight and accountability."
Mina tankar: Jag var rädd, rädd efter att ha sett Batman v Superman. Rädd för att det inte skulle bli något speciellt civil war och rädd för att den skulle bli alldeles för fjantig. Men jag hade egentligen ingenting alls att vara rädd för - och djupt inom mig visste jag nog egentligen hela tiden att Captain America: Civil War skulle bli nästintill perfekt. Det är oundvikligt att jämföra den här filmen med Batman v Superman, Civil War har nämligen den balans dc's långfilm saknade. Balansen mellan känslor och underhållning som behövs på den stora skärmen för att intresset ska väckas. Vi får uppleva roliga sekvenser där Falcon, Ant-Man och även Spider-Man visar upp sina bästa sidor, men det blandas med en hel del exceptionellt tunga, och välspelade, scener. Tillsammans med en noga utvald karaktärslista kan det egentligen inte gå fel för Civil War och även fast det skulle finnas misstro krossas den väldigt snabbt. Civil War är Marvel - och dem är oövervinnliga.
Jag har alltid tyckt om Captain America. Rättelse, jag har alltid tyckt om Captain America-filmerna. För mig har dessa alltid fungerat, även fast ettan har mött en hel del kritik. Men om vi säger såhär - Captain America har känslor. I ettan förlorar han Bucky, i ettan offrar han sig, i ettan vaknar han upp och märker att i princip alla han känt är döda. Bort med Age of Ultron som slänger one liners åt alla riktningar i och med Whedons kollaps, bort med dåliga reboots på Fantastic Four och Spider-Man, bort med alla fjanterier överhuvudtaget. Det här är vad jag vill ha - Captain America är vad jag vill ha. Känslor! Ge mig känslor och äkhet! Ge mig passion! Ge mig Civil War!
Jag är så löjligt nöjd med den här filmen. Jag måste bara säga det klart och tydligt - det här var bra, riktigt bra. Filmen inleds med en tillbakablick på Bucky, när Hydra leker med hans hjärna och får honom att lyda genom ett fåtal magiska ord. Efter det dras vi tillbaka till nutiden där Scarlet Witch tillsammans med Black Widow och Captain America följer efter Crossbones i Lagos, Nigeria. Efter det här - och efter presentationen av "Sokovia Accords" - följer egentligen enbart presentationer av äldre karaktärer och ett par nya ansikten. Man valde sida, och man slogs, i en otroligt välgjord sekvens på Leipzig's flygplats. Bucky, Black Widow, Iron Man, Scarlet Witch, Vision, Captain America, Falcon, War Machine (vilka alla är exceptionella) - det var karaktärer som redan var där. Men vardera lag rekruterade två nya medlemmar - Captain America hämtade in Hawkeye och Ant-Man. Samtidigt som Iron Man hämtade in Spider-Man och mja med en nypa salt Black Panther.
Vi vet redan att Ant-Man och Hawkeye fungerar och det fick vi bekräftat i Civil War när man faktiskt bidrar med oväntat mycket, Paul Rudd och Jeremy Renner är väldigt duktiga skådespelare och det märks. Men det intressanta är egentligen hur främlingarna fungerar - Spider-Man och Black Panther? Vi har sett Spider-Man med två olika skådespelare, Tobey Maquire och Andrew Garfield och vi vet att ingen slår den förnämnde. Misstro mig inte heller, nyanlände Tom Holland gör ändå ett väldigt bra jobb speciellt för att vara så ung. Men han passar inte riktigt in, det blev lite för lättsamt helt enkelt. Falcon och Ant-Man räckte. Black Panther dock, var en väldig överraskning för mig personligen. Majoriteten hade nog egentligen bestämt sig för att han skulle bli perfekt, men jag var skeptisk. Tills jag såg honom i filmen. Black Panther var lysande - och vad som var ännu mer lysande var att han aldrig riktigt valde sida. Han ville bara hitta sin pappas mördare. T'Challa, Black Panther, var sympatisk. Det behövdes.
Civil War var proppfull av karaktärer, men förlorade aldrig sin själ. Inte heller förlorade man det faktum att det är en Captain America-film, att Civil War faktiskt är Cap 3. I Batman v Superman sågs Superman som antihjälten i sin egna film, men i Civil War fick Captain America glänsa. Även fast Tony Stark hade ett par emotionella scener som oftast innehöll hans föräldrars död, så stal hans så kallade fiende showen. Chris Evans är den perfekta Captain American och tillsammans med återkopplingar till bland annat Peggy Carter, Bucky Barnes och Howard Stark kändes det här verkligen rätt. Som att det är precis såhär en film om Civil War faktiskt skall vara.
Actionsekvenserna var otroliga, skurken i Baron Zemo fungerade trots sin malplacering, de emotionella scenerna stack till i bröstet. Men jag tänker inte gå djupare in i det - jag vill lämna det här mästerverket relativt oberört. Civil War bygger på balans och känslor, det är roten. Men sedan finns det grenar som blommar av underhållning. Årets film? Enkelt. Så snälla gå och se den här filmen istället. Ge Civil War den uppmärksamhet den förtjänar. Batman v Superman kan slänga sig i väggen, det här går inte att slå.